forthekix

Ja, för så är  det. Jag och säkert många i min nära omgivning, kan nog rätt lätt konstatera att jag är en missbrukare. En sån där person, som är beroende, blir galen, får panik, vansinnes utbrott (okej kanske inte riktigt) faller i tårar, gör allt för att skaffa fram det där. Det som gör att allt blir bra igen. Bara en till.. Måste bara ha. Sen är begäret över. Tror man.

Jag talar förstås om mina galna cravings jag har haft under den här graviditeten. Mina kokostoppar damer och herrar! Ja, jag har skickat ut min sambo, min förstående fina pojkvän, för att köpa det jag bara inte kan vara utan. Jag har tagit på mig själv och masat mig ner för alla 100000 trappor, trots att jag precis kommit hem. Bara för att jag måste ha mina förbannade kokostoppar! Jag har suttit i bilen med den ena handen på ratten, och den andra djupt nere, grävandes, trevandes, desperat sökandes efter påsen, som jag trodde att jag hade där i. Om jag bara fick EN!

Jag har gått upp mitt i natten och tagit en, jag har ätit dom det första jag gjort på morgonen, jag har tagit en efter att jag precis borstat tänderna. Hjälp!

Så en dag, en fredag. Mitt under Idol, när jag ligger där med topparna i en skål välplacerad på magen. ( som fungerar utmärkt som avlastningsyta) Så tycker jag att det är äckligt, jag vill inte ha mer. Mår illa... Jag har kickat mitt beroende!! Bara så..

Tänk om alla beroenden bara kunde sluta på det sättet.

Men, juicen. Den speciella Tropicana Smoothstyle. Den MÅSTE jag bara ha! Får panik, börjar svettas, gråta om juicen är slut. Häller Tor upp ett glas måste han påminnas om att inte ta för mycket. Tänk på mig!! Jag dör förmodligen om jag inte får min juice!!

Just nu...Är den slut...

Damn it!


I WILL go bananas!!