forthekix

Föreställ er hur ni konstant får gå genom varje dag, och ha en liten röst som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Så fort du vaknar är rösten där, den är där när du duschar, kör bil, lagar mat, ja genom allt du gör i ditt dagliga liv helt enkelt. Somliga har röster som manar dom till att göra hemska saker. Klassikern är ju ofta att skylla på den där lilla rösten. Andra kan inte riktigt skilja på vad som är ens egna tankar, eller vad som är vaneföreställningar och hallucinationer.

Jag har en röst som är ganska späd, lite hes och ibland mycket gnällig, som konstant följer mig som en skugga och säger det ena med det andra, skriker, gråter och ibland slåss den.

Det jag talar om är givetvis min trotsiga treåring, som just nu gör allt hon kan för att driva sin mamma till vansinne, och hon är inte långt ifrån att misslyckas.

Vissa dagar känner man helt sonika för att hoppa ut genom fönstret, hoppas att man landar på grannens brunvitrandiga markis, få tag i en resväska full med pengar och göra en "Veronica Maggio". ( Alltså bli en Havanna mamma ) Ja ni förstår. ( Referens till hur jag inte hade klarat av att vara schizofren, jag hade förmodligen hoppat från fönstret, och inte hoppats på en markis under. )

Men det är somliga dagar. Andra dagar är rösten vän, lite läspande nappig och mycket kärleksfull. Då känner man sig som den lyckligaste personen i hela världen, som inte bara har två barn, utan även möjligheten och förmågan att kunna få dom glada, snälla och underbara igen.



Två ljuvliga änglar som hjälper sin borderline morsa att dammsuga.