forthekix

Jag trivs bra med att gå i skogen, och jag hade gärna sysselsatt mig oftare med det, om det inte berodde på två saker. Ett: skogen närmast oss är läskig att gå själv i. Larvigt kanske, men så är det. två: små äckliga ormar som kan dyka upp lite varstans. 

Har verkligen försökt att bota min rådande ormfobi, och jag måste säga att jag har gjort vissa framsteg, från att som liten inte ens kunna ta på en bild med en orm på, till att bara misstänka att det kan ligga ormar i toaletten och någon rackare under sängen då och då. Eftersom det är den enda fobien som jag har, så brukar jag ibland fåna mig lite över alla fobier Tor har, och vara väldigt noga med att påpeka för honom hur viktigt det är att han döljer dom för Eira. Vi vill ju inte ha en livrädd liten tös, som varken vågar äta ost eller åka hiss. 

Men igår var det jag som var fjantig. Såg en misstänkt liten "pinne" på vägen i skogen, och mycket riktigt hade den två ögon och en kluven tunga. Efter att ha vandrat i Borneos djungel iklädd flipflop tofflor och modigt kryssat mig fram genom terräng som har både kungskobror och gröna vipers som invånare, så tycker man kanske att jag inte alls borde ha den fobin för snokar som jag visade prov på igår. Men jag vägrade gå förbi den lille rackaren, och mamma fick skynda på honom på sin färd över vägen med hjälp av en pinne. 

Mamma, som för övrigt är precis sådär modig man skall vara inför sina barn, två år efter att vi sista gången besökt Kenya, berättar hon över en middag hur hon hittat en stor orm inne i mitt rum, och eftersom hon vet att jag är så otroligt rädd för dessa hala jäklar, så hämtade hon lite papper, fiskade upp ormen och spolade ner den i toaletten. Grymt öde, för en kanske grymmare orm, vad vet jag. Det enda jag vet är att det var precis så jag önskar att jag hade kunnat reagera om läget var annorlunda. Men nu sitter jag här, livrädd för snokar och får lite mesigt svälja min stolthet och förstå varför Tor är så löjlig med att åka hiss.

Bilder kommer...vill inte fungera..