forthekix

Våran lilla Lo är så mysig nuförtiden! Hon går runt och sjunger "Lille Ko", början på "Här kommer Pippi Långstrump", gör sina små ankminer och säger "mmmwwaah" när hon pussas. Och som hon pussas! Alla i familjen får så mycket pussar och kramar som hon bara orkar dela ut, men även folk hon knappt känner kan få två små plutande läppar efter sig.

När vi var på kalas i söndags ville hon pussa på en av barnens mammor, och sitta i knät. Så otroligt charmig är hon! Man undrar ju om det kommer hålla i sig.

Eira föredrar att spara sina pussar till family members only. Och den ongen delar ut rätt goa pussar hon också!

Titta vad den här lilla buse tjejen satt och gjorde igår. Mmm. Fint tyckte hon!

Hon är verkligen en delight den där lilla tjejen. Charmar alla som kommer i hennes väg. Igår morse var hon och jag i affären, och varje människa som gick förbi vinkade Lóa till och sa: hej hej. Men kan man annat än le?
Eller damen som gick bakom oss från parkeringen. När Lóa gjorde bö tittut, och sa det högt och hela tiden. Ja, hon började skratta och sa att det var omöjligt att hålla sig.

Jo, tack! Jag kunde ju inte direkt hålla mig för skratt när jag såg detta heller..För det är ju så med dom där barnen. Man får allt bita sig i läppen ibland för att inte bryta ut i asgarv. Love it!

Som förälder så blir man sådär sjukt stolt över sina barn, så fort dom gör några framsteg hur banala och små dom än må vara. Saker som dom utan barn mest lyfter på ögonbrynen åt. När vi visar bilder av våra barns första bad, första gången dom ätit själva, första gången dom ätit själva och NÄSTAN ingenting hamnade på golvet. Ja, ni hänger med.

Men så är det ju verkligen för alla, så fort det där egna lilla fröt gör sina framsteg.

Idag hände det igen, stoltheten. Som fick mig att nästan ringa folk och berätta om det, skriva det på facebook med stora bokstäver, twittra om det, ja, eller som det nu blev, blogga om det.

Min 15 månaders lilla Lo, bytte skiva i CD spelaren lade i en ny och satte på play. Där stod hon sen och sedvanligt vickade på rumpan åt den nya låten hon tryckt fram. God damn it vad charmig hon är!

Ja, så där har ni det. Stolt mamma. Imorgon kanske hon äter utan att spilla, den som lever får se.

När Lóa var runt tre månader, så upptäckte jag att hon hade börjat få massa konstiga prickar på sin lilla rygg. När jag var på BVC för läkarbesök, så passade jag på att be henne titta lite extra på dom. Varpå doktorn svarar att det ser ut som någon form av eksem eller blåmärken som hon kan ha fått av mina fingrar, när jag lyft henne. Helt befängt och väldigt klumpigt uttalat tycker jag. Tiden gick och prickarna blev fler, och jag pratade med min BVC sköterska, som tyckte att jag borde gå till barnmottagningen med detta. Jag gjorde det, och där blev dom inte mycket klockare, utan skickade mig till hud.

Efter lång väntan fick jag hem svar, om att dom inte hade någon tid till oss, eftersom dom hade tittat på remissen och inte bedömt det som akut, så bad dom mig vända mig till vårdgarantiservice, vilket jag gjorde. Jag fick en tid till Carlanderska två veckor senare.

Det var i fredags. Där kunde en otroligt gullig Dermatolog konstatera fort vad det var Lóa hade. Hon har en mycket ovanlig sjukdom som kallas för Mastocytos. Den är så ovanlig så att mindre än 100 personer i hela Sverige har eller har haft den. Det handlar i stora drag om att hon har en överproducering av Histamin, och är i regel inget farligt, men skulle hon bli stucken av en geting, biten av en orm, sövd eller få medicin som innehåller acitylsalicylsyra osv, så kan hon få en anafylaktisk chock. Vilket innebär att hon inte kan andas. ( Det är det som drabbar personer med svår nötallergi tex) Detta är ju direkt livshotande, och innebär att hon kan behöva ha en spruta med sig, ifall detta skulle inträffa.

Som mamma blir man ju självklart orolig, ledsen, chockad, men samtidigt lättad över att äntligen få veta. I dom flesta fall så försvinner Mastocytosen när det drabbar så små barn, men det kan dröja upp till skolåldern eller tonåren innan det händer.

Vi kommer att få en tid till en läkare, som skall kolla så att det inte har satt sig invärtes också, vilket det kan göra, och då kommer vi säkert få veta mer om hur vi skall förhålla oss till detta osv. Det som gör mig ledsen och upprörd i det hela, det är hur läkare och sköterskor inte har tagit mig på allvar, och låtit det gå så lång tid innan vi äntligen fick hjälp!

Det har passerat en sommar med möjliga chanser till både bi, getingstick och ormbett! Och vad hade hänt om hon kanske hade behövt opereras för säg blindtarmen?

Visst i nio fall av tio är det inget mer än ett eksem, men i Lóas fall var det det. Och jag tackar min magkänsla för att jag har varit påstridig! Nu kan vi göra allt för att ta hand om våran lilla prick på så bra sätt som möjligt, och hålla tummarna för att hon blir av med det snart!



Älskade lilla prick!

Babykalas för alla små babykompisar, det kommer Söthjärtat ha på söndag, men på självaste dagen var släkten här och grattade. Och det såg ut lite så här. Lóa fick smaka på min hemgjorda marängtårta med chokladtryffel och hallongrädde, ja ni hör ju hur gott det låter, och det är det också, fast det tyckte inte Lóa. Hennes min var priceless! Hon visade upp sin fina gångstil för släkten och gladde sig åt uppmärksamheten och alla barnen som var där för att leka med henne.

Så söndagen ser lovande ut för mera tårtsmakning, babylek och presenter. Helt i Lóas smak!

Med tårta i magen, födelsedagskronan liggandes bredvid sig i soffan, somnade hon med en trygg hand på min kind. Hon har idag firat sin första födelsedag! Och jag minns det, som det så fint heter, som om det var igår, då hon kom till oss. Den där vackra höstdagen den 11 Oktober 2010.

Det var snudd på 101010, men jag vet att jag tänkte, att jag hellre ville ha en cool bebis än ett coolt födelsedatum. Och OM jag fick en cool bebis!

Lóa är coolhet personifierad. En riktigt tuff brud i lyxförpackning, för det skall ni veta. En söt liten kaka, det är hon! Hon, som älskar att stå och vicka på sin lilla blöjrumpa vid askungen CD-spelaren i barnrummet. Som helt plötsligt knatar runt på sina små rultiga babyfötter, som säger söta ord som: Tiittaaauut (titt ut), tack tack, använder sig av monstergrowl och som har en riktigt unik krypstil.

Mitt hjärta bankar och slår för denna lilla varelse, ja hon och hennes syster så klart. Att känna hennes varma lilla nacke mot min kind, ger mig ett otroligt lugn, och jag är den lyckligaste människan på jorden, som har välsignats med denna lilla ängel.

Lóa tack för att du finns, och för att du är precis den coola, fantastiska, söta lilla varelse du är! Du rockar och jag älskar dig! ♡

Puss Mamma

Idag har det hänt grejjer vill jag lova! Är ni beredda på att höra vad?

Okej. Först och främst så är jag från och med idag officiellt egen företagare!! Och det känns ju otroligt roligt att äntligen vara igång! På riktigt liksom! Hurra!!

Men det som toppade dagen var ändå att Lóa helt plötsligt "släppte sargen" och började knata runt helt själv, ordentligt! Så, idag är väl Lóas officiella börja gå dag! Hurra för det också!! Gullungen, oj vad hon har gått idag!

Från mamma till pappa, från pappa till världens finaste storasyster som tyckte det var urkul när Lóa sträckte armarna mot henne och gick tvärs över rummet!

Ja, ni kan säkert förstå att jag är oerhört glad just nu!

Det börjar närma sig året för allas vår lilla Lóa loppa! Tiden, har som bekant, sprungit iväg, men än så länge så är hon fortfarande min lilla bebis! Jag är stolt över hennes angelägenhet och vilja att börja gå, men på något sätt så markerar det liksom att hon lämnar bebisstadiet lite grann. Och jag vill ju gå och bära på henne ett tag till, suga lite mer på karamellen, lukta lite mer i bebisnacken. Men, jag skall icke förtrösta! Mina flickor kommer alltid vara mina barn, och jag vet att dom kommer vilja bli kramade, omhållna, tröstade och så vidare i hela livet. För mamma/barnrelationen lever man med hur gammal man än blir. Det ger mig ett lugn att tänka på det.

Idag har Lóas 11 månadersdag överskuggats av två onda ting, dels att lillskruttan hade feber och var väldigt förkyld, samt att Eira råkade klämma fingrarna i bildörren, och det blev en tur till sjukhuset.

Som tur var, var det inget allvarligt med fingrarna, möjligtvis några sprickor, och Lóa var tapper och vid gott mod trots feber och rinnig näsa, så jag fick knäppt några bilder denna månaden också.

Nästa gång är det "the big ONE" Spännande med Lóas första födelsedag! ♡

-Hur står du ut med allt det där? Alltså jag får rysningar när jag ser det.

Ja, pappor, har jag märkt, har inte riktigt samma toleransnivå som vi mammor när det gäller kladd och barn i kombination.

Tor är nämligen inte den första pappan som jag hör säga detta. Och visst det är väl kanske förståeligt hur man känner lätt panik, när man ser sitt barn, med mat från topp till tå. Eller rättare sagt man ser sin mat, med ett barn gömt någonstans under röd tomatsås, blandat med banan och några bitar paprika.

Och det är överallt, golvet, väggen, stolen, bordet, på katten, på bebis ( så klart ). Men nej, ingen panikkänsla infinner sig. Bara en total mammakärlek som nu får ta av sin kladdiga bebis kläderna, och tvätta och gosa på en gosig liten bebiskind. Det är: Suck, kärlek i hjärtat.

Älskart!

Dom senaste veckorna har jag märkt en stor skillnad i Lóas utveckling. Det är ju så mycket som händer hela tiden, så klart. Men detta är något som märks i hur hon känner, hennes känslomässiga utvecklig helt enkelt.

Varje gång hennes långstrumpa till systeryster skall gå till dagis, så blir nämligen Lóa helt ifrån sig. Hon vinkar glatt till storasyster vid dörren, men så fort dörren stängs och systern är på andra sidan, så brister tårarna ut. Och hon blir helt otröstlig. Detta framkallar ju så otroligt mycket känslor i mig också. Det är liksom vackert att se Lóa fälla tårar över att hennes största kärlek går ifrån henne, samtidigt som man blir berörd för att hon är så ledsen.

Det är dom sötaste små tårarna jag någonsin sett. Tårarna och kärleken till en syster. Kan vara det finaste som finns!

Och snart kommer fram till dörren? Jodå, du gissade rätt! det är Lóa. Ända sedan hon tog sitt första lilla steg i förra veckan. (Eiras födelsedag, lätt att komma ihåg, smart kid hon tänker då på allt) Så har hon varit väldigt flitig på att öva sig. Hon släpper titt som tätt taget om saker nu, och ger sig iväg några plutte steg på egen hand. Och den stoltheten i blicken! Den går inte att jämföra med något annat! Lilla fia, så stor redan!

Igår stod hon och utforskade saker i sin garderob, och jag satt jämte och vek in nya kläder som vi varit och köpt till skruttan, då pekar hon med sitt lilla korv finger på ett prinsessklistermärke, som storasyrran pillat fast på insidan av Lóas garderob, och säger: Mamma! Titta dä! Oj!

Haha, snacka om att använda sig av alla (nästan) ord man kan och bilda en grymt bra fungerande mening. (Hon måste ha längtat efter ögonblicket, då det passade att säga något i den stilen) Som sagt, hon är smart den däringa ongen!

(Varning för lång text, för dig som inte orkar läsa, scrolla ner till dom söta bilderna!)

Låt mig berätta en historia, om en liten liten flicka, som heter Lóa. Hon bor i ett rosa slott tillsammans med sin bästa vän och syster Eira. Det bästa Lóa vet, är att leka med sin storasyster, sätta saker på huvudet, och använda sin monsterröst för att skrämma bort farliga saker som kan komma smygandes runt om i hennes stora slott. Det finns nämligen tre pantrar som huserar i systrarnas slott. Dessa tre stora varelser, är egentligen till för att skydda den lilla blöjbeklädda prinsessan Lóa, men ibland kan dom bli lite läskiga tycker prinsessan. Samtidigt tycker hon att det är väldigt roligt att klappa på dom, när dom ligger och tar sin middagslur.

Lóa är väldigt förtjust i bebisar, trots att hon är en bebis själv, så lyser hon alltid upp extra mycket när hon får träffa en som är lite mindre än henne, då vill hon klappa och gosa med bebisen och visa upp sina konster för dom. Det är även en fullträff varje gång hon ställer sig upp vid slottets magiska spegel, för varje gång hon ser i den, så ser hon en bebis! Detta gör den lilla prinsessan väldigt glad.

Andra saker som gör den lilla blöjungen glad är att på egen hand gå på sina små korviga ben, längs med möbler och försöka nå alla saker som står framför henne. Detta är en tävlingsgren som hon är väldigt bra på, och hon är överlägsen i sin sport. Visserligen är hon den enda deltagaren och utövaren, men hon gör det med sådan stil att det är en fröjd att betrakta henne varje gång. Ibland så lyckas hon även bestiga diverse möbler, och man kan då och då hitta henne sittandes på vardagsrumsbordet med triumf i blicken och Eiras lämnade kvällsmat i munnen.

En liten ovana prinsessan har är att väcka sina föräldrar varje morgon runt femtiden, då vill hon bli serverad med välling och bli utburen i den stora salen, för att börja sin morgon med lek och bus. Dom två trötta föräldrarna går dock alltid upp med den lilla sessan med ett leende på läpparna, för så fort man slår upp ögonen, och ser den glada lilla varelsen så smälter hjärtat.

Den där lilla ongen. Snabbare än en kobra hugger hon. Sitter med sina stora vackra ögon och ser helt oskyldig ut. Men så fort skeden med mat närmar sig munnen, så är hon där, fortare än ögat slänger hon fram sin lilla hand, och maten flyger över hela köket.

Och hon lyckas varje gång.

Kanske något för ett av Hogwarts lagen att värva till sina Quidditch matcher? Det där med att fånga den gyllene kvicken hade hon säkert fixat galant! Eller är hon nya Bruce Lee? Så snabb som hon är, så finns det kanske en blivande Kung fu mästare gömd i den där lilla väna tösen.

Ja, det återstår att se. Nu är det dags för oss att komma på ett sätt att överlista denna sluga bebis.

(Förresten! I söndags alltså 19 juli, så ställde sig Lóa för första gången upp heeeelt själv, utan att hålla i sig i nått, och hon stod där några sekunder, och såg lika stolt ut som om hon precis hade bestigit Mount Everest! Men hallå, bedrift som bedrift)

"I solemnly swear that I´m up to no good"

Idag är våran lilla underbara sjärna 9 månader. Jag behöver knappast dra historien igen, om hur snabbt tiden har gått. För det vet vi väl alla vid det här laget. Lóa våran fina älskling, som just nu är helt inne i en lägga-saker-på-huvudet period, som älskar att äta majskrokar med hela ansiktet, som skiner som solen så fort ögonen slår upp, som skrattar så hon kiknar när man dansar med henne. Den lilla busetjejen har idag fått hedra en av mina största "idoler".

För imorgon är det dags! Det är både med sorg och glädje i hjärtat vi skall sätta oss i biosäterna klockan 00.01 och se sista filmen i Harry Potter serien. Vemodigt med ändå underbart!

Så för alla Harry Potter freaks (Lelle jag menar bland andra dig! ) kommer här månadens Lóa bilder!

Sedan några månader tillbaka har Lóa haft någon form av prickar/fläckar, pigmentsförändringar eller liknande på ryggen. Så småningom började dom även dyka upp på halsen och magen också, och hon har även mycket blöjeksem. Första gången jag tog upp det här med våran barnläkare, så ville hon få det till att det kunde vara torrfläckar alternativt blåmärken efter våra fingrar (absurt eller hur?) BVC sköterskan som fick se dom efter det, kunde inte heller riktigt tyda vad det kunde vara eller bero på.

Jösses, nu snackar vi räserbebis här! Lóa hon har blivit en riktig fena på att krypa ordentligt och sätter man henne på en plats, så är hon innan man har hunnit blinka, redan någon annanstans och härjar. Härom dagen så hör jag hur hon helt plötsligt tagit sig in i badrummet och är i full fart med att inspektera Eiras potta.

För det är verkligen det där nu, krypa, stå, inspektera och känna, dra, klättra på allt. Men det är ju så roligt att se! Speciellt när hon kryper med Eira in i rummet och dom båda sitter där sen och leker och skrattar ihop! Mammahjärtat slår frivolter av lycka, och idag hann jag både laga mat, dammsuga och skura golven, medans tjejerna lekte ihop! Fantastiskt!