forthekix

Ojojoj. Nu har känslorna kickat in ordentligt! Var det någon som trodde att jag var ett hormonstinnt gravidmonster ( inga namn nämda ) till och från under dessa nio månader med bebis i magen, så kan jag ju meddela att det inte var någonting i jämförelse med hur jag är nu. Jisses! På tredje dagen då kom det som Gessle en gång sjöng: Alla känslorna på en och samma gång.

Både när Eira och Lóa föddes kunde jag inte gråta vid förlossningen, jag var fullt fokuserad på att bebisen levde, och på att betrakta hur vackert det var att se Tor gråta av lycka över sina nyfödda döttrar. Jag, inte gråta, som liksom kan börja gråta över en vacker reklamfilm! Hjälp, varför gråter jag inte?? Jag har precis varit med om ett ögonblick som är ögonblickernas ögonblick, och inga tårar kommer!!!

Sånt skrämmer mig!

Jag låg med Lóa uppe på BB avdelningen och försökte verkligen få mig själv till att gråta, men utan resultat. Där låg jag, lika känslokall som en robot i min egen mening. Jag var ju så lycklig och glad, men nej, inga tårar.

Sen åkte vi hem, och på kvällen när Knytet somnat på min arm, med mjölk runt hela munnen, andandes tungt och förnöjt. Då small det. Det var tårar som framställer synda floden som en vattenpöl i jämförelse. Jag ulkade och grät och fullkomligt skrek ut mina känslor. Det fanns ingen hejd på mig. Och precis så var det när Eira föddes också.

" Och på den tredje dagen kom tårarna"

Nu gråter jag mest hela tiden, hell, ljudet av glassbilen hade kunnat sätta igång vattenverket. Men det känns härligt att jag blivit människa igen. Sen om den här hormonstinna versionen av mig själv, kan tyckas en aning påfrestande för närmsta omgivningen, ( kanske inte det bästa att gråta ikapp med sin tvååring ) det är en helt annan sak.



Eira träffar sin lillasyster för första gången.



Hemma från BB. Mina söta små flickor!!

Vill passa på att tacka alla söta människor för alla era fina kommentarer! Blir som ni förstår helt tårögd och gråtfärdig av att läsa vad ni skriver till mig! Tack tack tack!