Ingen hemlis
Alltså, vid det här laget, så är det väl knappast någon hemlighet, att jag tycker Eira är som kattens mjau. Hon är the shit. Det är hon som rockar i alla fall min värld. ( Och jag kan nog gissa på att hon rockar några andras världar rätt bra också )
Jag låg och tänkte på det lite igår innan jag somnade. Efter att ha sett en väldigt bra och gripande film. ( Se den! "Hierro" ) Så när jag gosade ner mig jämte min lilla sockertopp, som låg uppåner för ovanlighetens skull, eller inte. Hon ligger alltid lite huller om buller i våran 210 säng. Inget konstigt med det. Hur som helst, så tänkte jag på hur jag har kunnat leva i 25 år utan min lilla trollunge. Liksom vad var det livet handlade om innan???
Mycket säger väl säkert dom flesta, som kanske inte har fått några barn än. Och visst, det klart att livet var händelserikt och hade ett bra innehåll IE ( Innan Eira ). Men nu när hon är här, och man bygger hela sin tillvaro på denna lilla varelse, så det är så svårt att föreställa sig hur det var.
Hon är ju luften i mina lungor. Som om jag innan bara fungerade med hjälp av en respirator. Och så helt plötsligt en Måndag klockan 16.35 i Augusti 2008, så kunde jag andas. För att hon fanns!
Tror att dom flesta föräldrar känner igen sig i den känslan, och alla icke föräldrar kommer en dag förstå.
Att det inte är något konstigt att så fort man blir förälder, så upphör allt annat att existera, inget känns längre viktigt. I alla fall inte i närheten av så viktigt som det lilla livet man precis har fått till sig. Så, jag vet att det säkert är lite enerverande att höra föräldrar glorifiera sina barn, hylla dom till skyarna över något så "trivialt" som att " hon tog på sig skorna själv" eller liknande. Men ha tålamod med dessa "suckers" för det är precis det dom/vi har blivit. Våra barns största beundrare. Och det händer ALLA som någongång får uppleva det fantastiska, som att bli förälder innebär.
Jag låg och tänkte på det lite igår innan jag somnade. Efter att ha sett en väldigt bra och gripande film. ( Se den! "Hierro" ) Så när jag gosade ner mig jämte min lilla sockertopp, som låg uppåner för ovanlighetens skull, eller inte. Hon ligger alltid lite huller om buller i våran 210 säng. Inget konstigt med det. Hur som helst, så tänkte jag på hur jag har kunnat leva i 25 år utan min lilla trollunge. Liksom vad var det livet handlade om innan???
Mycket säger väl säkert dom flesta, som kanske inte har fått några barn än. Och visst, det klart att livet var händelserikt och hade ett bra innehåll IE ( Innan Eira ). Men nu när hon är här, och man bygger hela sin tillvaro på denna lilla varelse, så det är så svårt att föreställa sig hur det var.
Hon är ju luften i mina lungor. Som om jag innan bara fungerade med hjälp av en respirator. Och så helt plötsligt en Måndag klockan 16.35 i Augusti 2008, så kunde jag andas. För att hon fanns!
Tror att dom flesta föräldrar känner igen sig i den känslan, och alla icke föräldrar kommer en dag förstå.
Att det inte är något konstigt att så fort man blir förälder, så upphör allt annat att existera, inget känns längre viktigt. I alla fall inte i närheten av så viktigt som det lilla livet man precis har fått till sig. Så, jag vet att det säkert är lite enerverande att höra föräldrar glorifiera sina barn, hylla dom till skyarna över något så "trivialt" som att " hon tog på sig skorna själv" eller liknande. Men ha tålamod med dessa "suckers" för det är precis det dom/vi har blivit. Våra barns största beundrare. Och det händer ALLA som någongång får uppleva det fantastiska, som att bli förälder innebär.
Mitt fantastiska barn i Oktober förra året. Som redan som 14 månaders "bebbe" ville ta på sig skorna själv.
Kommentarer
Trackback
