forthekix

När Lóa var runt tre månader, så upptäckte jag att hon hade börjat få massa konstiga prickar på sin lilla rygg. När jag var på BVC för läkarbesök, så passade jag på att be henne titta lite extra på dom. Varpå doktorn svarar att det ser ut som någon form av eksem eller blåmärken som hon kan ha fått av mina fingrar, när jag lyft henne. Helt befängt och väldigt klumpigt uttalat tycker jag. Tiden gick och prickarna blev fler, och jag pratade med min BVC sköterska, som tyckte att jag borde gå till barnmottagningen med detta. Jag gjorde det, och där blev dom inte mycket klockare, utan skickade mig till hud.

Efter lång väntan fick jag hem svar, om att dom inte hade någon tid till oss, eftersom dom hade tittat på remissen och inte bedömt det som akut, så bad dom mig vända mig till vårdgarantiservice, vilket jag gjorde. Jag fick en tid till Carlanderska två veckor senare.

Det var i fredags. Där kunde en otroligt gullig Dermatolog konstatera fort vad det var Lóa hade. Hon har en mycket ovanlig sjukdom som kallas för Mastocytos. Den är så ovanlig så att mindre än 100 personer i hela Sverige har eller har haft den. Det handlar i stora drag om att hon har en överproducering av Histamin, och är i regel inget farligt, men skulle hon bli stucken av en geting, biten av en orm, sövd eller få medicin som innehåller acitylsalicylsyra osv, så kan hon få en anafylaktisk chock. Vilket innebär att hon inte kan andas. ( Det är det som drabbar personer med svår nötallergi tex) Detta är ju direkt livshotande, och innebär att hon kan behöva ha en spruta med sig, ifall detta skulle inträffa.

Som mamma blir man ju självklart orolig, ledsen, chockad, men samtidigt lättad över att äntligen få veta. I dom flesta fall så försvinner Mastocytosen när det drabbar så små barn, men det kan dröja upp till skolåldern eller tonåren innan det händer.

Vi kommer att få en tid till en läkare, som skall kolla så att det inte har satt sig invärtes också, vilket det kan göra, och då kommer vi säkert få veta mer om hur vi skall förhålla oss till detta osv. Det som gör mig ledsen och upprörd i det hela, det är hur läkare och sköterskor inte har tagit mig på allvar, och låtit det gå så lång tid innan vi äntligen fick hjälp!

Det har passerat en sommar med möjliga chanser till både bi, getingstick och ormbett! Och vad hade hänt om hon kanske hade behövt opereras för säg blindtarmen?

Visst i nio fall av tio är det inget mer än ett eksem, men i Lóas fall var det det. Och jag tackar min magkänsla för att jag har varit påstridig! Nu kan vi göra allt för att ta hand om våran lilla prick på så bra sätt som möjligt, och hålla tummarna för att hon blir av med det snart!



Älskade lilla prick!