forthekix

Det är så roligt att betrakta barn, när dom är fullt upptagna och uppslukade i sin lek. Som när man hör hur Eira sitter på sitt rum och trallar " Här kommer Pippi Långstjuuuump, tjoolaa hopp tjooo laaa heeeej" Och så kommer hon ut i köket med en av sina mini thé koppar och säger: Kan jag få lite vatten mamma? Nyfiken som man är så häller man i lite vatten i den lilla lilla koppen för att sedan smyga efter och se vad som pågår.

Då ser man en liten Eira, som dukat upp med thé servis, muffins och tårta på sitt lilla bord, och är mitt i ett kalas, sätta sig på stolen, dricka ur den lilla muggen, för att sedan resa sig upp, gå ut i köket igen och säga om frasen: Kan jag få lite vatten mamma? Och så är det skyttel traffik mellan kalaset och köket.

-Tack så mycket mamma! Säger hon entusiastiskt varje gång hon får lite vatten, och efter en stund hör jag hur det dras av papper inne på toaletten, självklart blir det gärna 5 meter papper istället för något ark sådär. Men man kan inte bli arg, när man frågar vad hon gör, och hon svarar: Måste tojjka, Ejja spillde.

Vilken duktig, förståndig tös! 4,5 meter papper lyckas ändå räddas. Och den lilla pölen torkas upp.

Sen är det väldigt viktigt att rätt färg på kopp hamnar på matchande fat, för oj! vad arg hon blev på mamma, som försökte vara med på thé kalaset med en gul kopp och ett grön fat. MEN, neeeej mamma!! åååååh!

Ja, jag känner igen det där. Rörde någon mina fint uppställda barbie skor gick jag bärsärkagång.

Väldigt många, jag själv inkluderad, tycker ju att Eira är en rak kopia av sin fina pappa Tor. Och visst, som jag sa, så är jag en av dom. Men det finns vissa saker, som verkligen visar på att det är min dotter det där.

Som hennes humör till exempel. Hennes vilja, hennes envishet. Nog besitter även pappa dessa egenskaper. Men jag kan verkligen känna igen mig, från hur jag var när jag var liten. Som att hon redan börjar säga vad hon vill och inte vill ha på sig. Senast i går morse innan dagis, hade vi ett litet krig om detta. Eira vägrade ta på sig jackan och mössan, utan skulle promt ha på sig sin väst och den lila baskern till det. Jag tänkte minsann gå vinnande ur det där kriget, tills en morgontrött pappa, helt ovetande om läget, hasar sig upp i hallen, och räcker Eira den lila baskern! Jaha! Tusan också!! Där vann hon den ronden. Annars har jag som princip att, visst Eira har en stark vilja, men min är starkare!! (ja, för det mesta i alla fall)

Sen har vi ju den pedanta sidan, som hon definitivt inte har ärvt av far sin. Hon är väldigt duktig på att städa efter sig, och gör gärna fina rader av saker hon ställer upp, och lägger saker i ordning. Det är ett typsikt Fribergs drag.

Sen, sist med inte minst. Hon håller för det mesta kritan i vänster hand!!

Ha ha! Så klart ungen blir vänsterhänt! (Som jag och morfar, för er som inte vet)


Den lilla konstnären

Vaknade mitt i natten, och fick för en stund för mig att jag låg vid en brasa i Aspen. Men nej, det var min tvååring med skyhög feber, som väckte mig med lite febersvammel. Glad var hon i alla fall. När hon låg där och berättade att Dipsy var grön, La-La gul, Tinky Winky lila och Po röd. Ja, det är väl ett jätte effektivt sätt att lära sig färger på?

Sen räknade hon lite för sig själv (eller för Heffaklumpen som låg jämte henne, jag vet inte riktigt) Skönt att hon inte var ledsen i alla fall. Det blev rätt många turer ut till köket för att hämta saft. Och hon drack och drack. Så det var ju jättebra. Trots att allt var så lugnt, och hon drack bra och verkade ändå hyfsat pigg. Så kunde jag inte låta bli att få lite oroliga mamma tankar i huvudet. Jag började genast minnas tillbaka till samtalet jag hade med Bea härom dagen, det om när Ella (hennes dotter) hade feberkramper.

Men, jag var mommy cool, och lyckades få tankarna ur huvudet igen, och applåderade mig själv lite, för att jag inte drog för stora växlar.

Nu håller jag bara tummarna för att Eiras dumma hosta försvinner, och att alla blir friska igen. Så våran kommande familjemedlem inte behöver födas rakt in i Familjen Snor, feber och hosta.



Hittade en rolig bild på Eira, som togs för exakt ett år sedan. Min sköna böna!

Idag var jag, Eira och momo uppe på lekplatsen i Kungsbacka skogen och härjade. Det var en ordentlig pärs kan jag villigt erkänna, att putta en barnvagn upp för backarna med en lite lätt övervikt på 13 kilo, och en stor ballong mitt fram på magen. Men med tillräckligt många pitstop så klarade jag det ändå. Eira tyckte det var mysigt att gå i skogen. Och jag märkte vilken rejäl skillnad det blev att gå i backar, när hon valde att strutta runt själv. ( Hon tänkte säkert på sitt svullo till mamma. )

Efter att ha hoppat över en snigel ( som Eira tyckte att vi skulle släpa bort.. ) och åkt rutchkana tre gånger, gungat på alla grodor, och den nazist manifesterade hästen( jäkla ungar, som skall förstöra ), pussat på nyckelpigorna, gungat på gungan, bjudit myrorna på banan och tittat på kottar, så strosade vi ner ifrån skogen igen, och gick bort till Eiras favvo lekplats. Där hon fick visa momo sina färdigheter bland spadar och sandleksaker. Tror momo blev impad av dom fina kakorna Eira gjorde.

En skön måndag, som slutade med att Bibi somnade på 5 minuter. Älskar när det händer!

Okej, det är 50% chans, att lyckas sätta rätt stövel på rätt fot. Ändå så händer det i 100% av fallen, att fel stövel hamnar på fel fot. Hur kan det komma sig? Det är verkligen ett fenomen det där. Och ack så vanligt bland barn. ( Hade ju varit lite skrämmande om det var vanligt bland vuxna) Igår "lyckades" Eira med denna ädla konst.

Hon skulle ta på sig och gå hem till Morris och Jennie, sa hon. Så det var precis vad hon gjorde. Hon tyckte att "mamma fölla med" men jag fick snällt förklara att Jennie inte var hemma, och Morris han var sjuk. Ja, då var det faktiskt inte mer med det. Av med stövlarna igen, och in på rummet och måla i stället. Tänk om allt gick så smidigt att lösa?

Våran lilla odåga har ju en förmåga att gärna skapa smått hysteri, när hon inte får som hon vill, eller när saker inte går som hon tycker att det ska. Som sagt, ja, jag vet att den viljan kommer från mig. Jag är inte stolt över att jag själv en gång ha orsakat galenskap för min stackars mamma. Men jag måste ändå poängtera att jag tycker att vilja är en bra egenskap. Även om jag ibland önskar att Eira var from som ett lamm. Men vad är det roliga i det? Ingen utmaning. Nej nej.


Man blir ju så otroligt stolt och överraskad när man ser hur viljan att lära, och envisheten ger resultat! "Eijja kan" Det får vi höra mycket i det här huset. Och visst kan hon! Trots att det ibland blir " på fel fot".

Alltså, vid det här laget, så är det väl knappast någon hemlighet, att jag tycker Eira är som kattens mjau. Hon är the shit. Det är hon som rockar i alla fall min värld. ( Och jag kan nog gissa på att hon rockar några andras världar rätt bra också )

Jag låg och tänkte på det lite igår innan jag somnade. Efter att ha sett en väldigt bra och gripande film. ( Se den! "Hierro" ) Så när jag gosade ner mig jämte min lilla sockertopp, som låg uppåner för ovanlighetens skull, eller inte. Hon ligger alltid lite huller om buller i våran 210 säng. Inget konstigt med det. Hur som helst, så tänkte jag på hur jag har kunnat leva i 25 år utan min lilla trollunge. Liksom vad var det livet handlade om innan???

Mycket säger väl säkert dom flesta, som kanske inte har fått några barn än. Och visst, det klart att livet var händelserikt och hade ett bra innehåll IE ( Innan Eira ). Men nu när hon är här, och man bygger hela sin tillvaro på denna lilla varelse, så det är så svårt att föreställa sig hur det var.

Hon är ju luften i mina lungor. Som om jag innan bara fungerade med hjälp av en respirator. Och så helt plötsligt en Måndag klockan 16.35 i Augusti 2008, så kunde jag andas. För att hon fanns!

Tror att dom flesta föräldrar känner igen sig i den känslan, och alla icke föräldrar kommer en dag förstå.

Att det inte är något konstigt att så fort man blir förälder, så upphör allt annat att existera, inget känns längre viktigt. I alla fall inte i närheten av så viktigt som det lilla livet man precis har fått till sig. Så, jag vet att det säkert är lite enerverande att höra föräldrar glorifiera sina barn, hylla dom till skyarna över något så "trivialt" som att " hon tog på sig skorna själv" eller liknande. Men ha tålamod med dessa "suckers" för det är precis det dom/vi har blivit. Våra barns största beundrare. Och det händer ALLA som någongång får uppleva det fantastiska, som att bli förälder innebär.

Mitt fantastiska barn i Oktober förra året. Som redan som 14 månaders "bebbe" ville ta på sig skorna själv.

Igår var det bröllopsfest för paret Wall, som gick och gängade sig 19 Juni, utan att en jäkel visste om det. mmm..sånt kan ju vara kul, jag blev riktigt tårögd när jag helt plötsligt stod med ett kort i handen där det stod "Just married" på, och en bild på det vackra paret. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka: Men, nej! Jag ville ju sminka Jennie till hennes bröllop, å få vara med? Damn dom där två! haha.. som gör sånt i smyg!

Hurra hurra! Igår var det Eiras födelsedag! Det skulle firas med ett härligt släktkalas! Jag trodde att jag skulle ha flera timmar på mig, att gå här hemma och städa och baka. Men ack nej! igår ville Eira helt enkelt inte vara på dagis, så det var bara att hämta igen. Oj oj oj, vad ledsen hon var! Mitt lilla hjärta. Det gör en så ledsen av att se henne så upprörd och gråtandes! Men så är det ibland.

Hur som helst, så fick jag en extra bagare som hjälpte mig att baka, trots att hennes smet mest bestod av mjöl och vatten, och åkte ut i diskhon sen. Men mysigt hade vi, och resultatet blev lyckat!

Det är lite mycket att ha 18 personer i våran varma lilla trea, men barnen lekte så fint inne på Eiras rum med alla nya paket, och jag tror att tårtan och cupcakesen var uppskattade :D

Nyvaken tjej, öppnar paket i sängen

 

Uppdukat.

 

Cupcakes med Puh figurer

 

En liten fé öppnar paket på rummet

 

Äntligen fick hon smaka på Nalle Puh tårtan!

Idag var det pappas tur att följa med till dagis. Han var med vid samlingen, men sen var det dags att testa att vinka av. Eira hade väl blivit lite förvånad över att pappa skulle gå, men hon hade inte gjort någon big deal av det. Allt verkade ha gått bra, och pappa kom hem..Så här satt vi..i tre timmar utan lilla Bibbi.. Kändes konstigt, men ändå bra, att allt verkade gå bra.

I Torsdags var det ju dags för första dagen på dagis! Det var både spännande och lite ängsligt att gå upp för backen mot dagiset den morgonen. Vi mötte upp Jennie och Morris, som börjar på avdelningen vägg i vägg med Eira. Vilket är jätte kul! För då träffas dom ju ute på gården, och kan leka! Strålande!

Dagen gick bra, Eira var lite blyg, och höll sig fast lite i mig, tills hon fick syn på en jättestor Nalle Puh, som hon glatt sprang fram till och började leka med. Det kommer nog gå bra det här!

Det var en väldigt stor dag för Eira, torsdagen den 12:de augusti. Hon började sin första dag på dagis, OCH hon gick på pottan för första gången!! fem gånger dessutom! Boy oh boy vad mamma och pappa var stolta över sin lilla tös, när vi hörde hur Nalle Puh pottan började spela en melodi. Det krävs inte mer än så för en mamma och en pappa att applådera av glädje! Haha!

Vinke vink till pappa, innan det var dags att gå

Eira är så himla full i räv, så fort man vänder ryggen till, så skall det passas på att busas. Hon är så medveten o vad hon får och inte får göra också. Det är väldigt roligt att betrakta henne i hennes många försök till bussträck.

Som ett exempel gillar hon att klättra upp på TV bänken, men idag när jag sa till henne att gå ner så sa hon: Okeeeej, och kom snällt och satte sig jämte mig i soffan. Några minuter senare travade hon iväg bort till sovrummet, och jag visste med en gång vad som var i görningen. Hon skulle göra en "Kullematta" av sängen. Alltså en studsmatta. Hon drar ner alla sängkläder på golvet och hoppar och hoppar och står "uppåneppå". Hon är för gullig lillan!

Sen är det ju kärleken till "Mackameronerna" Nektariner. Hon fullkomligt älskar Nektariner! Och hon passar på att klättra upp på en köksstol och norpa en så fort hon får chansen. Detta är väl iof jätte bra, att hon äter så mycket frukt. Men fem nektariner på en dag gör magen lite känslig. Hursom, så ertappade jag henne med att glatt sitta och mumsa på två(!) nektariner samtidigt ute i köket efter hennes studsmaraton i sovrummet. Och när jag kom in, så bländade hon av sitt mest oskyldiga lilla leende! Sweet girl! Full av bus!

Så tänker man ju faktiskt ganska ofta, i alla fall när man har barn. Det är ju så mycket roligt som händer hela tiden, så mycket dom säger och gör, som man vill minnas och skratta åt, och framförallt kunna berätta för dom när dom växer upp.

Idag var det svårt att inte vakna med ett leende på läpparna. Trots att klockan inte ens var sju, så vaknade jag ändå hyfsat utvilad, när Eira klättrade över från spjälsängen till våran säng. ( Något hon gör varje morgon, hon liksom "häller" sig själv över kanten..knasbollen ) Lilla hjärtat är så gosig på morgonen, hon liksom låter mig få vakna lite först, och ligger tyst tyst jämte mig och bara klappar å gosar. Men det blir en ganska kortvarig mys stund. För sen säger hon bara " mamma gå upp!" och så var det bra med det!

Har äntligen börjat ta tag i det där med att göra en fotobok. Hrrrmm..Eira fyller två i augusti, ja! jag vet att jag är sen. Men i alla fall. Här är en sida jag gjorde igår.

Nu mera har jag en högst egen och personlig väckarklocka. Som varje morgon prick halv sju väcker mig med orden: Mamma, mamma, mamma. Ibland mamma, pappa, totto, Eija, kaki och diverse andra ord, som min personliga väckarklocka har lärt sig att säga.

Som den morgontrötta mamma man är, så vill man ju så klart kunna trycka på snooze, vända sig om och fortsätta sova lite. Men det gör man inte, så klart. Man sträcker upp sina armar mot väckarklockan och lyfter över den i sängen. För vad man tror, kan bli en liten liten mini snooze gosestund. Men nej nej. Den personliga väckarklockan förvandlas med en gång man lyft över den, till en vild liten trollunge, som genast skall upp och börja dagen.

Så det är bara att följa efter i hennes tempo. Fram med "möck" (mjölk) eller annan djicka, sen blir det Nalle Puh, Lala eller Nemo en stund innan det är dags för frukost. Så ser varje morgon ut. Och det är bara att gilla läget. Sätta på lite thé vatten, lägga sig i soffan och observera denna söta lilla varelse vara hur morgonpigg som helst!

Det är faktiskt ganska underbart!



Min sköna böna ligget i soffan och läser Mama.

Det är ett konstaterande och ett faktum! Eira är världens sötaste gullunge. Hon har kommit in i en period nu, när hon gör sånna underbart gulliga saker, så man har lust att svära all världens svordomar för att man inte har en filmkamera. Som när hon tittar på Pingu, och Pingu mäter med sina händer hur stor fisk han fångat, och sedan håller upp armarna stolt för att visa, ja då flyger Eiras armar upp, VARJE gång.

Eller när hon vid middagsbordet, har så gott som vägrat att äta, för att sedan komma ut i vardagsrummet, med sin sked och skål, och ställer sig för att äta upp lite vid soffan. Adorable!

För att inte tala om hur gullig hon är mot sin mamma, som nu lider alla helvetes kval, för att hon nu också dragit på sig öroninflammation. Då kommer hon för att klappa och krama och pussa lite. I love her! Hon är världens sötaste gullunge!





Kolla bara på den söta busungen! Som spelar piano tillsammans med sina kusiner.

Hade en fantastisk mysig bio kväll igår. Med en god middag med goa tjejer, och en film som inte gjorde någon besviken. Väl påväg hem, ringde jag till mamma, för en lägeskontroll. Det visade sig att Eira inte hade somnat förän 20 över 22! ojojoj. Hon tyckte väl att det var så roligt att ha Momo och moster som barnvakter, så inte ville väl hon gå och lägga sig. Nej,nej. Mamma berättade att hon hade stått för underhållningen hela kvällen, där hon sprang och tog på sig plast hattar och skor. Tro jag det! Eira älskar när man skrattar åt hennes upptåg.

En riktigt entertainer det är vad hon är!

Den sena kvällen gjorde i alla fall att mamma fick en my my liten sovmorgon i morse. Kvart över åtta gick vi upp och satte på teletubbies och gjorde gröt. Men när solen lyser ute, och man får känslan av att det är ljummet vårväder ute, kan väl ingen människa ligga och sova! Nu skall vi ta till vara på dagen.






Busan med sina gossedjur.

Hur skall jag någonsin komma ikapp mig med bloggandet? Ja, inte hjälper det med att dygnet tydligen blivit kortare. Men, jag skall göra ett tappert försök.

Önskar bara att jag hade lite mer tid till att göra allt jag vill! Då hade jag bloggat så det stod härliga till!! Men men, nu är det som det är..

Idag har vi haft en härlig start på dagen. Vaknade av att solen sken in i sovrummet, och en klarblå himmel blottade sig genom fönstret. Eira hade dragit ner filten, som fungerar som rullgardin från fönstrer, och stod glatt och ropade Mamma, mamma, mammaaaaa!

Jag försökte smyga till mig några minuters mer sömn, men det är hyfsat svårt när hela sovrummet badar i solsken. Så det var bara till att gå upp. Efter en ganska snabb (för att vara oss) morgon, tog vi på oss ytterkläderna och gick ut, för att möta Jennie och Morris. det blev en ordentlig promenad i solen, och en liten picknick, med muffins och saft borta på en lekplats vid ån. Mysigt värre!

Eira var överlycklig över att gungorna äntligen gick att gunga på igen, och gungade och gungade! Samt fick ett utbrott när det var dags att gå hemåt igen. Jeeeez, den ungen kan om hon vill! Jag och Tor har insätt att vi valde fel namn till henne. Hon skulle hetat Vilja, för det är precis vad hon har! En vilja som heter duga! Tur att mamma är en envis gammal oxe, annars vet jag inte hur det kunnat sluta.. ;D

Nu sitter vi ialla fall här, äter pannkakor med hela munnen, bloggar, lyssnar på Björk och kastar pannkakor till katterna. Min lilla tjej och jag. Och snart är det dags för att försöka tillfälligt att stänga ute den härliga solen från sovrummet och ta en liten middagsblund.



Sova middag i docksängen kanske?

Det sitter en matvägrare i mitt kök..Eller rättare sagt. det sitter en trött, lite små gnällig hungrig mamma i köket. Det är inte jag som matvägrar, o nej, det är den lilla. Lilla matvägraren, som röjer i mitt skafferi. Nu är det bröd över hela det ny dammsugna golvet. Tråkigt sånt. Men jag orkar liksom inte.

Det är en sådan fin dag, vi skulle ju ta tillvara på den. Vad hände? Lilla älsklingen har varit sjuk i några dagar, har sovit förbaskat dåligt, och vaknat förbaskat tidigt, matvägrat, levt på nyponsoppa, medans mamma har levt på sparlåga. Som är så nära att slockna by now. Sömnbrist kan ta knäcken på vem som helst. Tro mig, jag som har energi som räcker till ett helt fotbollslag, brukar fixa det mesta i för lite sömn världen. Men hjälp vad jag är nära nu..

Sen sitter man, i soffan en fredagkväll, äter på saltchokladen som förtillfället inte smakar någonting, kollar på Idol finalen, kräks lite över Eriks alldeles för överdrivet kommersiella "Kalles kaviar" attityd och håller på den mer i min smak rockiga coola Callen. Men när då vinnar låten ljuder sina torra första beska toner och det lilla taniga skrikande irritations objektet går och vinner, så börjar jag lipa. Whats up with that?? Moderskänslorna tog över, jag klarar inte av att tycka illa om någon, han är ju så glad över att få ha vunnit, och se så glad hans pappa är? så stolt över sin lille pojk..

Det är så skönt att man faktiskt bara är mänsklig after all..



Även när hon hade vattenkoppor var hon pigg å glad å full av energi min lilla bebis. Och vad jag har förstått så har hon ärvt sin mammas gen, att vid 40 graders feber härja och hålla igång som bara den. Ja, jag får väl bara tacka och ta emot att något tydligt lyser igenom från mig..