forthekix

Ja, för så är  det. Jag och säkert många i min nära omgivning, kan nog rätt lätt konstatera att jag är en missbrukare. En sån där person, som är beroende, blir galen, får panik, vansinnes utbrott (okej kanske inte riktigt) faller i tårar, gör allt för att skaffa fram det där. Det som gör att allt blir bra igen. Bara en till.. Måste bara ha. Sen är begäret över. Tror man.

Jag talar förstås om mina galna cravings jag har haft under den här graviditeten. Mina kokostoppar damer och herrar! Ja, jag har skickat ut min sambo, min förstående fina pojkvän, för att köpa det jag bara inte kan vara utan. Jag har tagit på mig själv och masat mig ner för alla 100000 trappor, trots att jag precis kommit hem. Bara för att jag måste ha mina förbannade kokostoppar! Jag har suttit i bilen med den ena handen på ratten, och den andra djupt nere, grävandes, trevandes, desperat sökandes efter påsen, som jag trodde att jag hade där i. Om jag bara fick EN!

Jag har gått upp mitt i natten och tagit en, jag har ätit dom det första jag gjort på morgonen, jag har tagit en efter att jag precis borstat tänderna. Hjälp!

Så en dag, en fredag. Mitt under Idol, när jag ligger där med topparna i en skål välplacerad på magen. ( som fungerar utmärkt som avlastningsyta) Så tycker jag att det är äckligt, jag vill inte ha mer. Mår illa... Jag har kickat mitt beroende!! Bara så..

Tänk om alla beroenden bara kunde sluta på det sättet.

Men, juicen. Den speciella Tropicana Smoothstyle. Den MÅSTE jag bara ha! Får panik, börjar svettas, gråta om juicen är slut. Häller Tor upp ett glas måste han påminnas om att inte ta för mycket. Tänk på mig!! Jag dör förmodligen om jag inte får min juice!!

Just nu...Är den slut...

Damn it!


I WILL go bananas!!

Kom på att jag glömde göra ett blogginlägg, om att jag faktiskt gjorde som jag sa, och tog med mig kameran till gravidyogan i tisdags. Haha! Annika fick springa runt alla tjockisar och plåta. Men det är ju faktiskt roligt att ha!
Blev dock bara tre bilder, så här är två av dom.



Jag i en tjockis stav



Alla preggos sitter i fjärilen.


När vi ändå är inne på ämnet, så måste jag ju bara lägga upp bilder från den härliga mamma/bebis yogan som jag och Eira gick på när hon var en liten bebbe. Kommer definitivt bli en favorit i repris kan jag säga! Finns ju inget mysigare, än att båda få yoga och ha med sin lilla bebis samtidigt!



Fina Pia matar lille Elliot innan passet börjar



Så här gott hade Eira det under tiden mamma yogade.



Annika visar lite yoga övningar man kan göra tillsammans med bebisen.

Den här veckan har verkligen varit härlig so far. I måndags var jag och Eira runt på Kungsmässan och införskaffade lite mössor, vantar, strumpbyxor som hon verkligen behövde! Så, nu har hon en hel uppsättning vantar, två par nya mössor mm. Efter våran lilla shopping tur, mötte vi upp Jennie och hennes mamma för lite lunch på Nello. Eira fick pannkakor och mamma fick en otroligt god pasta. Sen blev det naturligtvis en sväng till Eiras favorit "lekeplats" också.

Gårdagen var definitivt inte mycket sämre. Då åkte jag och mamma ut till Onsala för att kolla in en ny barnbutik som hade öppnat. Där fick Lilla Lo lite presenter av sin momo, en liten kanin nalle oh två par bodysar blev det. Sen begav vi oss in mot Kungsbacka igen, för en sushilunch och lite mer barnklädes shopping. Den nya second hand butiken "Om igen" hade mycket skoj att bjuda på, och Eira fick två kjolar (varav en från Molo för typ 70 spänn) en Nolita tröja och en Espirit tröja. Allt till det förnäma priset av 350 kronor! Sånt gillar vi!

Dagen fortsatte på Kungsmässan där momo rockade loss med plånboken och köpte både skor och jacka till Bibi. Ett par stencoola Replay stövlar fick hon minsann, och en supersöt jacka från Zara. Tack snälla söta mamma!
Skorna ville hon iof först inte ha på sig. Men med en mammas list går allt! Jamenar, får man höra att det minsann är samma skor som Lilla My har, ja då vill man ju så klart ha dom på!

Så det var en välklädd liten tös som gick till dagis imorse, med ny mössa, strumpbyxor, tröja, skor och den super söta västen som hon har ärvt av sin favvokusse Elsa.





För att göra en bra vecka ännu bättre så hade jag en lekdate med min älskade syster idag. Vi åt lite frukost hemma hos henne, gav oss sedan ner till Kungsmässan för en fika och lite mer små shopping. (Jag behövde minsann nagellack och en fil) Inne hos sötaste töserna på Raglady, visade jag Linda sjalen jag sååå gärna hade velat ha i Push present ( ja, för gud så mycket den hade kommit till användning) och vad gör hon då? Jo, sötaste systern köper den till mig! Jag blev så rörd och glad att det nästan kom lite tårar! Så, nu har jag fått den! Min första push present! Tack älskade systeryster!!!!



Den hääärliga fina scarfen



Efter strosande och fikande hämtade vi Trollan på dagis, köpte lite varm choklad och begav oss till "lekeplatsen". Eira var glad över att få spendera eftermiddagen med sin söta moster, och tyckte det var hemskt tråkigt när Linda var tvungen att gå hem.

Så, fortsätter morgondagen så här kommer jag vara helt nöjd, klar och redo för förlossning! (ja, förutsatt att jag hinner med min ansiktsbehandling och slingorna jag skall göra på Lördag ;D )

Njäe, nu syftar jag faktiskt inte på Makka Pakka och hans gäng. Ville mest bara ha en lite gullig titel på mitt blogginlägg. Nu har Lilla Lo´s vagga kommit upp, och redan efter ( ja vad kan det ha varit ) 10 minuter hoppade katt nummer tre (det är Mika) ner och lade sig till rätta i denna himmelska vagga.

Jag har lovat mig själv att jag skall försöka låta Lo sova i vaggan betydligt mer än vad jag lät Eira göra det. Det var liksom två timmar första natten hemma från BB, sedan när hon vaknade första gången på natten, så åkte hon ner i sängen jämte mig istället. Och där låg hon sen, i 6 månader. Tills det blev dags att byta till spjälsäng....

Ja, ni förstår ju själva att vaggan måste få bli använd ordentligt någongång! Kanske blir det lite lättare med barn nummer två?



Så här fint blev det! Den är så himla vacker den där vaggan, kanske behåller den uppe för prydnad aka kattsäng efter att Lo flyttat ur den?



I och med att vaggan flyttades in, så fick Eira in spjälsängen på sitt rum. Det blev väldigt mysigt tycker jag, fast sova där, det gör hon INTE, Nej nej. Hon vill ju så klart ligga inne och gossa mellan mamma och pappa. Och nu känns det lite försent inpå, att börja vänja henne vid att sova i sitt egna rum. Det kommer ju bli som att vi "kastar ut" henne. Som svar på mormors fråga så sa hon faktiskt också: Bebis ligga vagga, Ejja ligga sängen. Så det klart att hon kommer få göra, så länge det funkar så.

Så får inflyttningen på rummet bli en helt ny spännande grej lite längre fram tror jag.

Okej, nu är vi där igen, vid dom där sakerna, händelserna, orden, som man bara måste skriva upp, och spara. Vi sitter vid matbordet, och en trött liten tjej lägger ansiktet i händerna och säger: Mammaaaa, duuu är tjock, och Eiras lilla flicka.

Hur gulligt var inte det då? Hon har ju helt rätt, tjock så det förslår är jag, och så klart är väl jag hennes lilla flicka, lika mycket som hon är min! Hjärtegull


Sötaste sockret i affären

Igår var jag och Eira ute i Särö, och hälsade på min sötaste vän Linnéa. Vi packade ihop lite picknick och begav oss ut på en härligt höstig prommenad i Särö västerskog. Vi hade stora visioner om att vi kunde fota lite coola gravidbilder där. I sann Linnéa och Kicki style. Eller Hettie och Harriet, som Linnéas mamma döpte om oss till, efter två virriga hönor. Dom smeknamnen kommer aldrig försvinna!

Så, sagt och gjort, vi irrade runt bland skyhöga ormbunkar och klättrade upp på roliga trädstammar och klafsade runt på lite halv blöta stigar. Resultatet blev kalasbra! Precis så som vi hade tänkt oss! Det är ju så roligt att ha lite udda och annorlunda gravidbilder att minnas tillbaka till, och kanske sätta upp hemma.

Här är i alla fall en liten sneak peak på vad som hände mellan tagningarna..Sen får vi se om det kanske kommer upp några bilder från själva fotograferingen...


Fika paus



Härligt vackra flugsvampar på vägen



Vi hittade en cool mossig trädstock att posera lite vid.



Lite kallt var det allt att strutta runt så här..

Eira tyckte i alla fall att det var hur kul som helst att vara ute i skogen och busa. Tyvärr fick vi med oss en tråkig souvenir hem, en liten rackare till fästing hade gottat fast sig på Eira! Usch!

Vilken fantastiskt lyckad kväll det blev igår! Magontet gav vika hyfsat ordentligt, och det gick verkligen att slappna av och njuta av dom underbara behandlingarna som stod på menyn igår. Jag, Jennie, mamma, och hennes väninna Lollo satte oss i bilen och styrde kosan mot Elisabeth skolan för vad som skulle bli en härlig Spa och mingelkväll.

Alla inbjudna fick olika förslag på menyer och behandlingar att välja emellan, det fanns bland annat ansiktsbehandling kombinerat med kroppsinpackning, eller pedikyr, helkroppsmassage mm. I min stora glädje yra valde jag en skön helkroppsmassage och en kroppsinpackning som min meny. Tills jag insåg att hmmm, hur skall jag ligga då? Trots Jennies käcka förslag, att jag kunde lägga magen i "ansiktshålet" på massagebänken, så lät jag Alex komponera en special meny till mig istället. Så jag hade inte en aning vad som väntade mig när jag åkte in.

Det blev en härlig kroppsinpackning, med saltskrubb peeling, en lermask över hela kroppen, och härlig skalpmassage. Gud, så skönt det var! Jag låg inpackad i en värmemadrass och kände mig lite som en fjärilslarv, som bara väntade på att få komma ut puppan lite vackrare och piggare. Och OM jag kände mig fin och fräsch efteråt! Gud, så härligt det var.

Sen väntade en pedikyr för ett par trötta preggofötter, så nu kommer jag definitivt ha finast fötter på hela förlossningen! Med ett härligt ljuslila lack, som jag fick med mig hem. Det är så härligt att promenera runt på nygjorda fötter!

Sen väntade bubbel (alkoholfri cider för min del) och en otroligt god buffé med mingel bland alla härliga tjejer som var med. Dom som ville blev sminkade efter sina behandlingar, och resultaten blev väl fina på dom flesta. Utom min stackars mamma! Som kom ner ifrån sina behandlingar och såg förskräcklig ut (tyvärr missade jag hur det såg ut, attans! ) men hon hade ändå blivit sminkad av en Makeup artist!! Jösses! Skamligt säger jag, och skäms lite åt vissa folk i branschen! Haha! Men bortsett från denna lilla fadäs, så var det en totalt lyckad kväll. Som avslutades med att alla gäster fick varsin Goodiebag, med diverse produkter.

Så, hinner jag bara med min ansiktsbehandling på tisdag, så kommer jag känna mig helt pigg, klar och redo för en förlossning!

(Nu har vaggan kommit upp också! hurra!)

Idag fick vi en härlig sovmorgon. Vid halv nio slog Eira upp dom små blå. ( Tror hon fattar att det är lördag..hehe) Nu är pappa och barn iväg på Hoppis och Skuttis, och jag har precis bäddat ner mig i sängen med magont, en kopp thé och ett avsnitt av Grey´s Anatomy.

Så kan man sammanfatta våran dag, och det var precis så Eira sammanfattade den, när hon pratade med farmor i telefonen förut. Vi gav oss ut för att köpa lite bebis saker, träffa Kristin och för Eiras del köpa glass! Så Eira fick välja en liten nalle till sitt kommande syskon. Trots att beslutsångesten gjorde att hon flera gånger gick och bytte från Nalle till kanin till hund, så blev det slutligen en liten änglanalle från Bukowski. Så, nu ligger den nedpackad i BB väskan och inväntar sin nya ägare.

Okej, jag har läst det i tidningar, i forum, på bloggar, och jag har definitivt hört det på MVC. ( sen upplevde jag det förmodligen själv, vid min tidigare graviditet. Men sånt fötränger man! )

Dom sista veckorna innan förlossning, så förbereder sig kroppen på alla vaknätter som komma skall. Det blir svårare att sova, svårt att hitta en skön sovställning, heck, det blir svårt att hitta en skön stitt,stå och ligg ställning. Du känner dig som en stor elefant, som behöver lyftkrans hjälp för att överhuvudtaget kunna vända på dig.( och, ja! jag vet att det knappt syns att jag är gravid förutom den avslöjande basketbollen framtill, men det känns!! )  Du vaknar kanske 5-8 gånger på en natt. Bland annat av att du nästan kväver dig själv av en uppstötning, som resulterar i en näradöden upplevelse. Du drömmer jobbiga drömmar om bebisen, nej, det är förmodligen inte en säl! Du får liksom ingen ro. Trots att du inget hellre vill än att ta det lugnt, slappna av och bara vila.

Tankarna far runt i huvudet: måste rensa ballkongen från allt skräp, måste tvätta en maskin tvätt, gud vad golvet behöver skuras, kanske skall jag rensa i badrumsskåpet, dags att källsortera alla kartong förpackingar och tidningar, oj, jag måste ringa pappa, så han kan sätta upp vaggan, hjälp vad är det jag inte har packat ner i BB väskan, Väska var det ja, måste packa en till Eira också.

Ja, sådär håller det på. Ett konstigt fenomen som kallas för att "Boa". Det är väldigt vanligt bland gravida kvinnor. Man vill liksom förbereda för bebisen. Allt skall kännas "färdigt" och fint när det är dags för den lilla varelsen att flytta in. Men jösses, det tar på krafterna.

Så, nu har jag bokat in en ansiktsbehandling på tisdag, på lördag blir det Spa kväll, med massa goa behandlingar, och jag skall försöka få en tid hos systeryster också, så jag kan slinga håret. Det är sånt man skall göra veckorna innan förlossning. Samt se till att få så mycket fotmassage av sambon det bara går, undertiden man sitter i soffan och njuter av en kopp thé.

Så från och med ikväll är det jag som slänger upp fötterna i knät på den blivande tvåbarnspappan!



Jag, om två dagar. Härligt!!

Eira tyckte det var hur kul som helst, att få måla på mamma och bebis. Min lilla konstnär! När hon tyckte att mästerverket var färdigt, så sa hon helt sonika. SÅ KLAAAAR!

Hej lilla bebis!

Ja, nu snackar vi inte bebis i magen, utan min Eira baby. Hon har vuxit ur alla sina kläder, och har inte många höstplagg i garderoben. Så hade jag fått shoppa loss ordentligt så hade jag klickat hem dessa gobitar!

Spana in dom ubercoola vinterkängorna! Eira hade ju varit fräckaste katten på hela dagis i dom pjuxen ;D

Så otroligt smickrande, att hon valde att ta med min bild och mitt mail, som jag skickade till henne!

Jag var hos min BM i Torsdags, och vi gjorde alla dom vanliga sakerna. Mätte magen, lyssnade på hjärtljud, tog blodtrycket och pratade lite om den kommande förlossningen. När jag sist vägde mig, så hade jag gått upp 13 kilo, vilket fick mig att börja tänka på hur det var när jag väntade Eira.

Allt som allt gick jag upp 14 kilo med henne, och jag började fundera på hur lika dom här två graviditeterna faktiskt har varit varandra. (Borsett från en helvetisk ischias värk, som jag inte hade sist)

Så här ser det alltså ut. Gravid med Eira: Cravings på apelsinjuice (endast tropicana smooth style duger) kokostoppar, fetaost, vattenmelon och chokladdoppade russin.

Gravid med lilla Lo: Cravings på apelsinjuice( också här endast tropicana smooth style, börjar seriöst gråta om någon annan införskaffats) kokostoppar, fetaost, vattenmelon och nötcremé.

Gravid med Eira: Foglossning från vecka 16, illamående fram till vecka 13-14, total viktuppgång 14 kilo.

Gravid med Lo: Foglossning från vecka 12(!!) illamående fram till vecka 14, hitills viktuppgång 13 kilo.

Sen bad jag BM att skriva ut min journal från graviditeten med Eira, och då kunde jag läskigt nog konstatera, att i exakt denna veckan så, mäter magen precis 33 cm på båda bebisarna, hjärtljuden var exakt 145 på båda, och jag hade gått upp 13 kilo (!) Lite läskigt att det är så lika!



Eira i magen



Lo i magen

Vaknade mitt i natten, och fick för en stund för mig att jag låg vid en brasa i Aspen. Men nej, det var min tvååring med skyhög feber, som väckte mig med lite febersvammel. Glad var hon i alla fall. När hon låg där och berättade att Dipsy var grön, La-La gul, Tinky Winky lila och Po röd. Ja, det är väl ett jätte effektivt sätt att lära sig färger på?

Sen räknade hon lite för sig själv (eller för Heffaklumpen som låg jämte henne, jag vet inte riktigt) Skönt att hon inte var ledsen i alla fall. Det blev rätt många turer ut till köket för att hämta saft. Och hon drack och drack. Så det var ju jättebra. Trots att allt var så lugnt, och hon drack bra och verkade ändå hyfsat pigg. Så kunde jag inte låta bli att få lite oroliga mamma tankar i huvudet. Jag började genast minnas tillbaka till samtalet jag hade med Bea härom dagen, det om när Ella (hennes dotter) hade feberkramper.

Men, jag var mommy cool, och lyckades få tankarna ur huvudet igen, och applåderade mig själv lite, för att jag inte drog för stora växlar.

Nu håller jag bara tummarna för att Eiras dumma hosta försvinner, och att alla blir friska igen. Så våran kommande familjemedlem inte behöver födas rakt in i Familjen Snor, feber och hosta.



Hittade en rolig bild på Eira, som togs för exakt ett år sedan. Min sköna böna!

I två dagar har jag nu varit hemma och träffat två relativt "nya" bebisar. Igår var jag ute i Anneberg hos goaste Bea, och hennes lilla Liam. ( Som redan hunnit bli 5 månader! ) Och idag var jag hemma hos finaste Ylva, och träffade hennes lilla Meya, som på fredag blir 7 veckor. Och vart var min kamera????

I en lååååångklänning från Gina Tricot. 199 pix, och det är där jag lever och bor numera med min kula. Det är äntä så himla lätt att hitta saker att vanka runt i, såhär i nionde månaden. Jeansen är både för tajta och för obekväma. det känns onödigt att köpa ett par preggo jeans nu såhär i sluttampen. Så, vad gör man då? Jo, man knallar runt i det som är mest bekvämt och som får en att känna sig i alla fall lite fin, så här på slutsträckan.

Idag var jag, Eira och momo uppe på lekplatsen i Kungsbacka skogen och härjade. Det var en ordentlig pärs kan jag villigt erkänna, att putta en barnvagn upp för backarna med en lite lätt övervikt på 13 kilo, och en stor ballong mitt fram på magen. Men med tillräckligt många pitstop så klarade jag det ändå. Eira tyckte det var mysigt att gå i skogen. Och jag märkte vilken rejäl skillnad det blev att gå i backar, när hon valde att strutta runt själv. ( Hon tänkte säkert på sitt svullo till mamma. )

Efter att ha hoppat över en snigel ( som Eira tyckte att vi skulle släpa bort.. ) och åkt rutchkana tre gånger, gungat på alla grodor, och den nazist manifesterade hästen( jäkla ungar, som skall förstöra ), pussat på nyckelpigorna, gungat på gungan, bjudit myrorna på banan och tittat på kottar, så strosade vi ner ifrån skogen igen, och gick bort till Eiras favvo lekplats. Där hon fick visa momo sina färdigheter bland spadar och sandleksaker. Tror momo blev impad av dom fina kakorna Eira gjorde.

En skön måndag, som slutade med att Bibi somnade på 5 minuter. Älskar när det händer!

Med bara fyra (!) veckor kvar till BF, så kändes det som att det var dags att börja rota fram alla baby saker, som vi kan tänkas behöva. Med tanke på att Eira äntrade världen två veckor för tidigt, så lugnar det en värpande mamma rätt mycket om allt är klart och förberett.

Så jag och Tor lämnade Lillskruttan hos farmor och farfar efter en god middag hos dom, och så åkte vi hem och påbörjade rensning av vårat helvetes förråd. Tor lyfte och jag sorterade. Det var en rätt bra deal tycker jag, med tanke på att jag är lite bättre på att organisera och Tor är lite bättre på att lyfta. Det är ju inte så lätt att sortera bland en massa saker, som man inte har tittat igenom på länge, utan att stanna upp och minnas tillbaka lite grann. Jag hittade till exempel en superfin ask, där jag hade sparat "kärlekslappar" som jag fick av Tor på våran ett årsdag, när han hade gjort en skattjakt till mig. ( Jag visste väl att jag hade lagt dom någonstans ) Och för att inte tala om en hel kartong med massa gamla kort, bland annat från min tid som surfproffs ( Jo, det är sant...hrmm ) i Australien. Oj, vad man tänker tillbaka och skrattar åt allt kul alla minnen bär med sig.

Men det som fick mig att bli mest rörd och sentimental, var när jag började sortera Eiras gamla baby kläder. Den lilla Armani sparkdräkten, som hon hade på sig på BB. ÅH! Den var ju bara tvungen till att följa med upp i lägenheten. Blir det en pojk, så får han banne mej stå ut med ETT rosa plagg, för den är ju bara så söt! Jag höll den på magen, och den passade! Så, så får det bli ;D

Det är rätt svårt att göra sig av med massa saker och försöka vara osentimental, när man bestämmer sig för vad som skall sparas och inte. Men har man inte saknat det innan, så borde man ju inte sakna det efter heller egentligen. Eller? Ja, det blev ju rätt mycket saker som fick stanna. ( till en annan gång, man vet aldrig när man kan behöva det )



Att sortera bland bilder, är inte heller en av mina starka sidor. Trots att datorn snart ger upp, pga alla bilder jag har fyllt den med. "Kill your darlings" heter det ju. Men jag kan VERKLIGEN inte! Jag menar, titta bara på den här lilla goingen? Awwww. jag har väl en bildserie från detta tillfället med kanske 20 bilder. Men jag kan inte förmå mig att slänga några av dom!

hur söt är inte den här lilla råttan då?

Dom här två filurerna ( och bebis i magen såklart ) är verkligen mina lyckoamuletter! Det finns inget som slår att spendera tid tillsammans allihopa. Speciellt inte när alla är på bra humör, både den hormonstinna mamman (jag) den vilda tvååringen (Eira) och den ibland ilskna björnpappan (Tor). Vi är alla tre skapta med väldigt stark vilja, och ett ganska häftigt humör. Jo, det är sant! Vi har våra sidor allihopa. Men när vi inte ger utlopp för sådana onödigheter så är vi den mest kärleksfulla och mysigaste familjen, i min mening. Det finns så mycket kärlek oss i mellan, och det är ju inget som helar så mycket som äkta kärlek! Tänkte på en sak sist jag och Tor hade en liten dispyt. I mitt blonda huvud florerade tanken " det är ju ingen idé att vi bråkar, för vi blir ju ändå bara sams igen" Och det är ju faktiskt precis så det är. Visst alla förhållanden behöver sina beskärda delar av lite bråk då och då, men gud så mycket onödigt man ändå tjafsar om! Det är vi nog knappast ensamma om. Att vi ( alla tre i familjen ) däremot är lagda åt den dramatiska sidan, kan ju ibland orsaka hönor av knappt befintliga fjädrar.

Men vad är väl det, när vi har våran underbara kärlek?

Här äts det blodpudding för fullt. Eira tycker det är hur gott som helst, och tycker det är väldigt roligt
att hjälpa mamma laga också. Sen kan man ju ta en tugga på en rå bit. Inget jag hade föredragit dock,
fast å andra sidan är jag ju vegetarian, och avstår blodpuddingen helt och hållet.

Snart skall vi förhoppningsvis, ge oss ut i vad som börjar likna höstvädret, och träffa en liten nyfödd
Meya.

Okej, det är 50% chans, att lyckas sätta rätt stövel på rätt fot. Ändå så händer det i 100% av fallen, att fel stövel hamnar på fel fot. Hur kan det komma sig? Det är verkligen ett fenomen det där. Och ack så vanligt bland barn. ( Hade ju varit lite skrämmande om det var vanligt bland vuxna) Igår "lyckades" Eira med denna ädla konst.

Hon skulle ta på sig och gå hem till Morris och Jennie, sa hon. Så det var precis vad hon gjorde. Hon tyckte att "mamma fölla med" men jag fick snällt förklara att Jennie inte var hemma, och Morris han var sjuk. Ja, då var det faktiskt inte mer med det. Av med stövlarna igen, och in på rummet och måla i stället. Tänk om allt gick så smidigt att lösa?

Våran lilla odåga har ju en förmåga att gärna skapa smått hysteri, när hon inte får som hon vill, eller när saker inte går som hon tycker att det ska. Som sagt, ja, jag vet att den viljan kommer från mig. Jag är inte stolt över att jag själv en gång ha orsakat galenskap för min stackars mamma. Men jag måste ändå poängtera att jag tycker att vilja är en bra egenskap. Även om jag ibland önskar att Eira var from som ett lamm. Men vad är det roliga i det? Ingen utmaning. Nej nej.


Man blir ju så otroligt stolt och överraskad när man ser hur viljan att lära, och envisheten ger resultat! "Eijja kan" Det får vi höra mycket i det här huset. Och visst kan hon! Trots att det ibland blir " på fel fot".

Ja, lite sent kanske, men förra veckan började jag på gravidyoga. Förra graviditeten började jag i vecka 16, så att nu börja i vecka 34, kanske är lite väl sent. Men vad gör man när det är sommar uppehåll? Nä, precis. Så, om allt går enligt planen, som är att föda den 15:de Oktober, så kommer jag precis hinna gå klart hela kursen.

Vem vet, jag kanske kommer stå där, mitt i uppåtgående hunden, och så går vattnet. Let´s hope not!

Jag kan i alla fall tänka mig att det måste vara en ganska rolig syn, att se ca 16 gravida kvinnor, stå i dom allra märkligaste ställningar med magen ut i vädret. Yoga brukar ju få mig att känna mig i alla fall lite graciös. Men inte nu, nej, nu känner jag mig mer som Humpty Dumpty. Ett stort runt ägg, som försöker och inte ens når att sträcka armarna ner på knät när jag sitter i "staven", nä, för "någon" är i vägen. och det menar jag inte på något som helst dåligt sätt, men ivägen är den ju.

Man kan ju liksom inte låta bli att undra hur bebisen upplever alla dessa ställningar? Hänger den med i mammas svängar? Det var i alla fall väldigt mycket "bök" innefrån magen igår. Lilla Lo kanske försöker härma?

Annika, våran yogainstruktör tyckte det var synd att hon inte hade en kamera igår, när vi alla tjockisar stod på rad i en krigare. Hon tyckte det var en härlig syn.  Så jag tänkte faktiskt, att nästa tisdag, då skall jag ta med mig min. Kan nog bli lite roliga bilder!



Så här brukar det se ut, ja nästan....;D

Vissa saker går verkligen bara rakt in i hjärtat, och har en förmåga att locka fram en tårfylld men lycklig klump inombords. Det är oftast dom små sakerna som gör det. Som att få en klapp på kinden, eller att en hand stryker över håret. Imorse för mig var det, när Eira tittade på mig och sa: ÅH va fiiin mamma!

Hon gick fram och skulle peta lite på läppglanset jag precis hade lagt på mina läppar. Åh mamma jättefina mamma!

Ja, det är då man smälter, och blir sådär tårögd.

En liten flicka kan se på sin mamma, och verkligen utan förbehåll säga att hon är fin.

Hörde en diskussion på P3 igår om lycka, och hur den definieras. Lycka är ju individuellt, och en känsla hos en människa. Man kan liksom inte generalisera vad lycka är. Men för mig ter sig lycka så, att få tårar i ögonen och en glad frivoltande känsla i magen av att se hur min lilla flicka ser på mig. Med så mycket kärlek, trygghet och tillförlit.

(Eller att få ett random mail, sådär på en måndag av sin fina fina kille, som bara skriver hur mycket han älskar mig, det kan väl få vem som helst att känna lycka)

Vilken härlig dag vi har haft! Och Eira hade superkul! Bäst var helt klart att få krama och pussa på Kaninerna, och att åka i Sagoslottet bland stjärnorna och få se Askungen. En lyckig flicka somnade med sina små armar runt halsen på mig, och hon sa: Gonatt då Prinsessan! Min lilla kärlek!

Alltså, vid det här laget, så är det väl knappast någon hemlighet, att jag tycker Eira är som kattens mjau. Hon är the shit. Det är hon som rockar i alla fall min värld. ( Och jag kan nog gissa på att hon rockar några andras världar rätt bra också )

Jag låg och tänkte på det lite igår innan jag somnade. Efter att ha sett en väldigt bra och gripande film. ( Se den! "Hierro" ) Så när jag gosade ner mig jämte min lilla sockertopp, som låg uppåner för ovanlighetens skull, eller inte. Hon ligger alltid lite huller om buller i våran 210 säng. Inget konstigt med det. Hur som helst, så tänkte jag på hur jag har kunnat leva i 25 år utan min lilla trollunge. Liksom vad var det livet handlade om innan???

Mycket säger väl säkert dom flesta, som kanske inte har fått några barn än. Och visst, det klart att livet var händelserikt och hade ett bra innehåll IE ( Innan Eira ). Men nu när hon är här, och man bygger hela sin tillvaro på denna lilla varelse, så det är så svårt att föreställa sig hur det var.

Hon är ju luften i mina lungor. Som om jag innan bara fungerade med hjälp av en respirator. Och så helt plötsligt en Måndag klockan 16.35 i Augusti 2008, så kunde jag andas. För att hon fanns!

Tror att dom flesta föräldrar känner igen sig i den känslan, och alla icke föräldrar kommer en dag förstå.

Att det inte är något konstigt att så fort man blir förälder, så upphör allt annat att existera, inget känns längre viktigt. I alla fall inte i närheten av så viktigt som det lilla livet man precis har fått till sig. Så, jag vet att det säkert är lite enerverande att höra föräldrar glorifiera sina barn, hylla dom till skyarna över något så "trivialt" som att " hon tog på sig skorna själv" eller liknande. Men ha tålamod med dessa "suckers" för det är precis det dom/vi har blivit. Våra barns största beundrare. Och det händer ALLA som någongång får uppleva det fantastiska, som att bli förälder innebär.

Mitt fantastiska barn i Oktober förra året. Som redan som 14 månaders "bebbe" ville ta på sig skorna själv.

Älskade lilla Eira.

För två veckor sedan fyllde du två! Det känns helt otroligt att du redan har hunnit bli så stor! Jag tycker inte det var längesedan du var det där lilla knytet, som låg på mitt bröst, och andades tungt och sov djupt, med mjölk runt hela munnen.

Nu är du mitt i din spännande utveckling, och som du utvecklas! Du använder dig av meningar, förstår känslor, och har lärt dig att vara artig. Du säger "tack för maten", och "tack mamma" eller "snälla mamma", du dukar till och med av din tallrik ibland. Ja, förutom dom gångerna som maten och tallriken slängs iväg på golvet. Men till och med då, kan du förstå att du har gjort fel, och säger "förlåt pappa" och skall hjälpa med sop och skyffel och städa upp.

Det är så mycket som är fantastiskt med dig, det är svårt att bara nämna några saker. Men när du självmant springer fram och kastar dina små armar runt mig, och klappar med din lilla hand över min rygg, då smälter mitt hjärta. Eller när du kan väcka mig, genom att stryka lätt över mitt hår, och säga "god morgon mamma". Det syns i dina tindrande ögon hur mycket kärlek och värme som rymms i din lilla person.

Att kamma dit ibland bångstyriga lockiga hår, och höra hur du säger att du vill ha "Kitty spänne" eller " Mammapappa tofs", att se viljan hos dig, när du bestämt säger "Eira kan själv" och envist kämpar med att ta på dig blöjan eller pyjamasen. Att se en liten flicka, duktigt springa in på toaletten och hämta papper, och torka upp, när det råkat komma kiss på golvet. Allt detta är fantastiskt, och allt detta är du.

Visst du kan få dina utbrott, och du kan ibland driva mig och pappa till vansinne med din enorma vilja. Men den viljan är så viktig, för den är du! Och du kommer längre och längre i din utveckling mycket tack vare den.

Nu skall du snart få ett syskon, och det skall bli spännande och roligt att se hur du axlar rollen som storasyster! Men älskling, ett skall du veta, och det är att oavsett om du är storasyster eller nybliven tvååring och dagistjej, så kommer du alltid vara min lilla bebis! Och dig och mig imellan, så älskar jag hur du vill att mamma skall bära, och när du hårt kramar min hand, när något är " lite läskigt". Jag är så stolt och lycklig som kan kalla mig din mamma, och du fyller mitt hjärta med så mycket kärlek och glädje.

Det är med spänning vi ger oss in i ett nytt kapitel av ditt liv. Dom "trotsiga tvååringarna" som det kallas. Det kommer säkert vara tufft, både för dig, mig och pappa. Så vi kan väl försöka att vara lite schyssta mot varandra, okej?

Och du, vi måste verkligen diskutera hur du nästan har gett pappa tinnitus.

Älskar dig, mitt lilla sockerhjärta!

Puss Mamma

Varken idag eller igår var det några tårar och ledsna miner, vid lämning på dagis! Så jag hoppas att det kommer fortsätta så. Idag sa Eira när vi kom in på dagis: Vinka mamma!

Och så gick hon och fröken och vinkade i fönstret på mig. Känns bra, jag håller tummarna för att hon får en toppen dag idag! Själv känner jag mig inte helt hundra. Eira var lite snorig igår, och det plockade väl jag upp så klart! Men men, det är tur att jag och Lilla Lo (bebisen) har lite tid att bara vila och ta det lugnt idag, för det tror jag vi behöver.

Älskar den här bilden, den är så härlig!